Till startsidan            Elfiol                          Kontaktmikrofon

En berättigad fråga som för mig har ett lika enkelt som självklart svar. Jag har gett mig på instrument som jag själv velat ha men där jag inte hittat några tillräckligt bra att köpa. Jag har sett behov av och möjlighet till utveckling. Under ett par år i början av 80-talet tillverkade jag också en del historiska träblåsinstrument såsom skalmeja, pommer, kortholt och basdulcian. Det var ett roligt arbete men det fanns redan så många tillverkare som gjorde instrument av hög kvalité så jag tyckte inte att jag tillförde något.
Min första trumma byggde jag 1976. Den musikgrupp jag då spelade med i saknade vettigt slagverk vilket vi inte var ensamma om. Det visade sig att det var svårt att få tag på trummor man med gott samvete kunde kalla tidstrogna. Eftersom jag alltid arbetat i trä tog jag på mig uppgiften att göra efterforskningar på museer och i litteraturen för att därefter bygga en trumma till gruppen. Jag kunde inte på de museer i Europa jag besökte hitta bevarade trummor äldre än tidigt 1600-tal. Det fanns således inget att göra kopior av.
I litteraturen fann jag snart att det fanns tre tekniker att välja bland för att tillverka trumkroppar. Gröpa ur, basa (blöta, värma och böja) eller laggteknik. Alla tre tillvägagångssätten är tekniskt sett enkla att arbeta med och kräver inga avancerade verktyg. De har således använts sen urminnes tider.
Jag valde laggteknik. Dels passar det mig med det precisionssnickeri som krävs. Dels kunde jag, som då saknade verkstad, bygga min första trumma i min lägenhet i och med att jag till en början köpte färdiga ribbor. Inga bullrande arbetsmoment behövde störa grannarna. Resultatet passade väl in i renässans/medeltidsensemblen både till utseende och klang. Denna första trumma används fortfarande .Ett par byten av rep och skinn är allt som krävts under årens lopp för att hålla trumman vid liv.
Mycket snart visade andra musikanter intresse för trumman. Jag arbetade då fram ett antal modeller och började därefter tillverka för försäljning.


Men elfiol då? Hur kommer det sig att en medeltidmusikant som jag ger sig på det? För det första är fiol det instrument jag som barn lärde mig spela i den kommunala musikskolan. Jag hade också byggt ett antal akustiska fioler. För det tredje bodde jag tidigare granne med musikern Janne Hellberg. Han spelar gitarr och fiol och tog emellanåt upp problemen med att elförstärka fiolen. Förutom att det var svårt att få den att låta bra var det problematiskt med rundgången samt biljuden som uppstår bara man tar i instrumentet. Han var inte nöjd med de elfioler som han provat. De klingade inte violin. Själv ville jag också gärna ha en elfiol men, som sagt, det gick inte att få tag på elfioler med riktig violinklang.

I mitten av 90-talet gjorde jag, till att börja med, ett otal försök med olika mikrofontyper. Magnetmikrofon avfärdade jag snabbt. Jag fortsatte med andra typer av mikrofoner som antingen fick ta upp luftvibrationerna eller på olika sätt ta upp trävibrationerna direkt. Jag kom så småningom att tänka på gitarrbyggaren Georg Bolin och hans idé med tonbord. Han använde alpgran som högtalarmembran. Min tanke var att det borde gå att jobba tvärt om och låta tonträ arbeta som membran i en mikrofon istället. Den idén visade sig efter ett ansenligt antal tester vara fruktbar. En liten akustisk del med inbyggd pickup var lösningen. På så sätt gick det att få fram en elfiol som klingar violin. En elviolin som inte har ett mer förvrängt ljud än vad en bra mickad akustisk violin har. 


Så kommer vi till kontaktmikrofonen.
En vän och gitarrist började prata om de mikrofonproblem  han hade. Mycket snart började jag fundera över att det borde gå att göra en bra kontaktmikrofon med utgångspunkt från den speciella mikrofonteknik jag tagit fram för elfiolerna. Idén var att låta tonträ vidarebefordra de vibrationer instumenetet alstarar, ända fram till omvandlingen av vibrationerna till elektriska signaler som ska förstärkas. Inte använda för detta plast eller aluminium som är det vanliga. Ett antal tester och prototyper följde. Det visade sig fungera. När jag konstruerade kontaktmikrofonen hade jag en stålsträngad gitarr för öronen. Sen visade det sig att den även fungerar mycket bra till nylonsträngade gitarrer. Inte så förvånande. När min vän gitaristen senare började spela basfiol på allvar så satte han kontaktmikrofonen på den. Med utmärkt resultat.



                                 Kontakt:  www.styrelius.se